Varför?

Varför gör jag såhär?

Blir det någonsin annorlunda?

Jag borde sluta nu.
Ändra kurs.
För mitt liv kan inte fortsätta vara såhär tomt och meningslöst.

Jag vill inte höra:
"Det blir bättre sen."
"Det ordnar sig."

Jag vill att det BLIR BÄTTRE och att det ORDNAR SIG.
Jag vill inte höra tomma ord längre.

Man märker vem som är en riktig vän när det verkligen gäller

Sitter och funderar på hur lätt människor säger att dem är ens vänner, hur mycket man kan lita på dem och att dem alltid säger sitt rakt ut och inte lindar in orden.
Hur snabbt en människa kan ändras och plötsligt hugga en i ryggen utan en egentlig bra anledning. Om en människa vill att man ska lära känna den, lita på den och lyssna på den, borde denna personen inte göra detsamma? Lära känna mig, lita på mig och lyssna på mig?
Tydligen inte.

Jag blev nyligen sviken av en person som jag kallat "vän". En, tills nyligen, underbar person som man haft kul med och berättat mycket för. En person jag började lita på ganska mycket. För jag har svårt att lita på människor efter många svek genom åren. Jag trodde hon visste... men fel hade jag.

När man mår dåligt (syftar mest på mig själv, vet inte hur andra känner det), så vill jag inte höra att andra faktiskt också mår dåligt. Just då är det bara jag mot världen. Men efter en litet inlägg på FB som var lite negativt för jag mådde inte så bra, var detta det enda jag fick höra från henne och en till. Jag sa till dem att jag vet att andra mår dåligt, att ingen kan veta hur den andre mår och om det alltid ska låta sådär när jag skriver ett mindre positivt inlägg så kan dem sluta kommentera.

Det tog någon vecka utan att dem kommenterat nåt då jag får ett privat meddelande från denna personen. Hon undrade om det varit bra nu när dem inte kommenterat nåt alls.
Jag kunde inte förstå hur barnsligt det var, av en 50+ att bete sig så.
Jag försökte förklara hur jag känner det när jag inte mår bra och vad jag inte vill höra då. Men då ville jag tydligen inte ta till mig att andra mår dåligt och detta tjat bara var ett tecken på att dem ville hjälpa till. Men jag ska lyssna, lära känna och lita på andra, men detsamma gällde inte henne. För hon har inte lyssnat på mig och inte lärt känna mig heller.
Jag försökte ordna upp det, men hon vägrade.

Detta ledde till att hon ansåg att vi inte kunde vara vänner längre, för jag hade inte lyssnat, lärt känna eller litat på henne.
Även om sveket kändes tungt ett tag så poppade tanken upp i huvudet att en riktig, äkta, vän inte skulle göra såhär. En riktig vän skulle vänta tills stormen drog över och sen prata med mig igen. Som mina riktiga vänner gör. Mina riktiga vänner känner mig, för dem har lyssnat på mig och vet hur jag är.

Jag är inte ond. Men när jag mår riktigt dåligt kommer min dåliga sida fram. Jag är inte stolt av mig och ber folk om ursäkt när jag betett mig illa. Och mina riktiga vänner har alltid stått kvar.

Kärlek till riktiga vänner! <3 <3 <3
Alla andra kan dra!

Släktträff? Nja...

Hmm, en släktträff med Asles (vår döda biologiska farfar) barn, barnbarn och barnbarnsbarn nästa år. Skulle jag vara intresserad av det?
Hon som föreslog detta (till min syster) är en kusin som inte ens sa nåt till mig sist vi träffades. Jag har andra kusiner på facebook som inte heller säger nåt till mig.
Och vill jag ens träffa ett stort gäng kvinnor som har barn, föredrar att sitta och dricka vin, skvallra och gnälla om hur jobbigt det är med barn? Ett stort gäng kacklande hönor i hönshuset. Dem som känner mig vet att jag inte är sån. Och jag kommer bara känna mig tom, ensam och utstött där ändå.
Ingen pojkvän, inga barn, inte mycket att prata om. Sen gillar jag inte folksamlingar även om det är släkten. Men kommer jag inte kommer det säkert att skvallras om det och hur ska jag kunna lita på att någon inte berättar om saker som hänt mig? Jag vill inte att dem ska veta nåt. Vill de veta nåt får de fråga och inte ens det gör dem.
Jag kommer nog inte gå.

Här är fler bilder på godingarna. Det verkar som om dem är honor, men jag vill så gärna ha en och vem vet när jag får tag på en sån skönhet igen. Den är iaf röd och semi-långhår till långhår. :)
Jag tror även jag hittat bra namn till den.

Kille = Mephisto
Tjej = Nemesis

Ny familjemedlem.

Här är dem två små jag kan välja mellan.
Mina krav är att den nya medlemmen är
semi-långhår till långhår
röd eller röd/vit
och en hanne.

Jag messade personen som har dessa och frågade om de var killar
och om det finns möjlighet till fler bilder för att få se lite mer av dem.

Dem är ca 5-6 veckor, så det dröjer innan jag får en.
Men är det rätt har jag inget emot att vänta.
:)

Tankar

Ibland vill man helt enkelt inte prata om saker. Speciellt inte när man vet att folk inte förstår ändå.

När en person får allt serverat på ett silverfat så kan dem aldrig förstå någon som kämpar med nästan allt. Och detta kan leda till att man hamnar utanför. När alla andra har det bra och man själv har det dåligt så verkar det som om dem inte vill umgås med en.
Vad hände med vänskap? Vad hände med sammanhållning och samhörighet?
Är det så att vi människor inte umgås med dem som har det sämre och mår sämre än oss för att vi anser att vi blir nerdragna i skiten vi med?

Stanna upp, se dig omkring och tänk efter en stund.
Vad som visas i människors ansikten, i deras beteende, är inte alltid vad som finns inom dem. Stor sorg, saknad, ensamhet och total uppgivenhet kan tynga även den lyckligaste människan. Kanske din närmsta vän eller släkting.
Man väljer inte alltid sin framtid och sitt öde. Ibland väljer andra saker den åt dig.

Long time...

Jag hade glömt bort bloggen, tills någon vecka sen då jag "snubblade över den".

Mycket har hänt, mycket är annorlunda, medan annat inte är det. Kommer kanske börja skriva igen. Lite mer positiva saker kan man ju hoppas.
Läste igenom bloggen när jag hittade den igen och det var inte vackert.

Men nu ska det sovas. Efter en seg dag med huvudvärk så blir man trött som fan.

Sov gott!