Hmm, kanske?

Man kanske skulle flytta långt härifrån. Typ.. Lund? :P Synd att man aldrig varit där, se hur det ser ut etc. Får väl ta ett tåg ner nångång. Finns ju vissa som vill det. Vet ju att en av dem kommer läsa detta, så "Leave a comment you noob!" ;)

Jag är smått sur idag. Jefla människor som inte lyssnar på en... Men oh well, man måste ju ta den praktikplats man får även om man verkligen INTE vill jobba där. Regler regler regler, jag hatar dem! Livet som arbetslös suger hårt!

Miiihihihihihihihihihihiiii eller nåt

Snacka om att känna sig smått galen. Framtidscentret är sååååååååååå tråkigt. Även om det bara är 4 timmar om dagen så känns det som en evighet. Jag vill ha ett jobb! :(

Och pengabrist denna månaden. Hur fan ska det gå.

Jag blir galen... eller mer galen än jag redan är!

Suck

ARGH! *slita sig i håret* Att det ska vara så svårt med att skriva ett CV. Jäkligt svårt.

Ska grilla med grannarna idag. Kan bli kul, dock mår jag sådär. Vet inte riktigt vad det är, men jag önskar att jag kunde få gå och sova i några veckor så jag slapp allt.

Undrar om jag får veta i veckan hur det blev med praktikplatsen. Har ju undrat vart det är i 4 dagar nu. Nyfiken och nervös! Hoppas det inte blev ålderdomshem! :/

Charmreplik: "Ööh du ä snygg, ska vi knulla?"

Det är roligt att läsa igenom gamla msn-loggar.

Vän: Det måste vara fel på dig och inte på mig. :P
Jag: Självklart, det är en massa fel på mig. ;P
Vän: Jupp, tur att du har mig som kan berätta vilka det är för dig. ;)
Jag: Ok, så berätta då.
Vän: Du har inte mig, det är ditt största fel.
Vän: Och att du inte är här.

Man kan inget annat än att le åt saker man pratat om. Och ibland kan man ju komma in på snuskiga saker också! :P

Vän: Gå och krama din gummisnopp, så ska jag krama min :P
Jag: Har du en gummisnopp? Läbbigt
Vän: Njae, min är riktig, men i brist på annat
Jag: Btw, min är borta så jag kan inte krama den.
Vän: Haha
Vän: Knyckte Daz den? O.o
Jag: Haha, vem vet. :P
Vän: Kanske han ville kompensera för något?
Jag: Förmodligen!

Och flirta lite kul och oskyldigt!

Vän: Naaw, just you and me!
Jag: Precis
Jag: In my love-nest
Vän: and a bottle of baby lotion
Jag: Jag ska ha hotshots iaf :P Men du får dricka vad du vill

Nepps, dags att sova. Läsa mer loggar senare kanske! Det var kul. :)

Hmm

Tror jag överreagerade igår. Inlägget och allt. Men visst kan det kännas jobbigt när ens vänner inte hört av sig på ett tag. Man undrar ju om nåt har hänt. Sen har jag blivit så... jag vet inte... rädslan över att folk ska försvinna runt omkring mig är stor sen aset stack. Att bara bli övergiven av människor jag tycker om är värsta mardrömmen för mig just nu. Men en dag kanske det blir bättre. Vem vet?

Will I survive? Probably...

Varför ska man bara börja tycka om folk som inte är bra för en? Att man ser en person på ett annat sätt än bara vän och att den personen näst intill vänder ryggen åt en. Man kämpar emot, men ändå gör det så ont inom en. Sen finner man sig själv långt ner på botten igen, vill bara ligga i sin säng och gråta tills man inte orkar mer.
Visst var det inte, kunde inte, vara kärlek. Men en liten förtjusning i personen fanns där. En lycka när personen skrev till en, så glad. Och så ska man gå och få något slags beroende för personen. För helvete, skärpning! Tydligen är det inte meningen att man ska må bra någon längre tid. Alltid är det nåt. Jag är trött på all skit, men jag drar in mig själv i den och begraver den djupt inom mig, där det stannar kvar, växer och plötsligt exploderar.
Frågan är:
När allt exploderar, kommer jag överleva?

Tokig!

Jag blir knäpp på min katt nu! I morse kissade hon i sängen när jag var i den! VAFAN!
Nu får hon inte gå in i sovrummet mer. Inte ens på natten när vi ska sova. Tråkigt, men vad ska man göra.
Alla säger att det verkar som om hon protesterar mot nåt, men jag kan inte komma på vad det kan vara då...
Jag fick kattsand av en i djuraffären att testa, som ska vara bättre. Vi får se hur det går. Jag hoppas verkligen hon skärper sig, för jag vill inte göra mig av med henne... :(

Close the door

Det har väl gått... en vecka eller nåt sen Baitur var inne på msn. Det är egentligen hemskt va ensam man känner sig utan vissa personer. Och hur rädslan smyger sig fram, när vänner inte kommer in på t.ex. msn då och visar sig, för att man tror historien ska upprepa sig. Så många vänner som bara övergett en, utan någon anledning. Hur ska man våga ta någon till sig, släppa någon för nära inpå när man ändå är rädd att personen ska sticka efter ett tag. Egentligen borde man bara stänga dörren till sitt absolut innersta och inte släppa in någon, för till slut blir man bara sårad ändå.

Jag skriver detta utan sorg i hjärta
Inga känslor inom mig
Bara tomhet
Like I don't care...

Once again...

Och ännu en gång blir man påmind om vad arslet lämnade efter sig. Då känns det bara som om hela världen ska rasa ihop. Varför mig? Varför var han tvungen att välja mig, att förstöra MITT liv för? Varför sa jag ja...?
Finns EN sak som jag skulle vilja veta om min framtid. Och det är: Kommer detta någonsin lösa sig?

Tom

I några dagar har jag känt mig så tom. Jag har inget att prata om, inget att skriva om. Jag går in på msn i förhoppning att det ska finnas någon som har nåt att säga, vilket det inte har varit.
Jag har gått långa promenader för att kanske få fram någon sorts känsla inom mig, bra som dålig. Ingenting.
Jag har tänkt glada tankar och sorgsna tankar och inget har berört mig.
Jag har inte ens oroat mig för hur allt ska gå.
Jag är helt tom.

Frustrationer!

Jag är så arg, frustrerad, irriterad, trött och ledsen.
Och det är störande att jag inte kan ta upp problemet med någon! Jag vill bara inte prata om det. Jag vill låta det vara och hoppas det försvinner snart.
Jag sätter mig ner och skriver av mig. Hoppas det lättar mitt hjärta.

Jag behöver en kram!

Jag bara måste...

Jag kan se mig själv ligga där, på madrassen i mammas vardagsrum. Alldeles rödgråten och näst intill apatisk. En vecka nästan helt utan mat och låg bara på madrassen. Känslan av hur hela jag gick i bitar och jag kändes helt omöjlig att laga. Hur hela min värld vändes uppochner. Jag ville inte leva kvar i misären han lämnade efter sig. Jag kunde inte förstå. Kunde inte fatta att han gjort såhär. Varför? Varför?

Jag kan fortfarande inte förstå varför han stack. Och att det fortfarande gör ont inom mig när jag tänker på det. Jag fick aldrig ett avslut. Jag kan skriva och prata om det nu utan att det känns som om hela jag ska brista och gå sönder. Jag är glad att han stack. Mestadels i alla fall.