Jag kan se mig själv ligga där, på madrassen i mammas vardagsrum. Alldeles rödgråten och näst intill apatisk. En vecka nästan helt utan mat och låg bara på madrassen. Känslan av hur hela jag gick i bitar och jag kändes helt omöjlig att laga. Hur hela min värld vändes uppochner. Jag ville inte leva kvar i misären han lämnade efter sig. Jag kunde inte förstå. Kunde inte fatta att han gjort såhär. Varför? Varför?
Jag kan fortfarande inte förstå varför han stack. Och att det fortfarande gör ont inom mig när jag tänker på det. Jag fick aldrig ett avslut. Jag kan skriva och prata om det nu utan att det känns som om hela jag ska brista och gå sönder. Jag är glad att han stack. Mestadels i alla fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar