Varför ska man bara börja tycka om folk som inte är bra för en? Att man ser en person på ett annat sätt än bara vän och att den personen näst intill vänder ryggen åt en. Man kämpar emot, men ändå gör det så ont inom en. Sen finner man sig själv långt ner på botten igen, vill bara ligga i sin säng och gråta tills man inte orkar mer.
Visst var det inte, kunde inte, vara kärlek. Men en liten förtjusning i personen fanns där. En lycka när personen skrev till en, så glad. Och så ska man gå och få något slags beroende för personen. För helvete, skärpning! Tydligen är det inte meningen att man ska må bra någon längre tid. Alltid är det nåt. Jag är trött på all skit, men jag drar in mig själv i den och begraver den djupt inom mig, där det stannar kvar, växer och plötsligt exploderar.
Frågan är:
När allt exploderar, kommer jag överleva?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar