Minnen

Jag har egentligen mycket att skriva om, men jag vill inte att alla ska läsa det, så jag håller en del för mig själv. Så det är hyfsat tomt på tankar och känslor för tillfället. De senaste dagarna har jag varken varit överlycklig eller ledsen. Neutral kan man väl kalla det.

Ser alla lyckliga vänner omkring mig och här sitter jag. Inte olycklig, men inte så lycklig som jag hade hoppats.Verkar som om man alltid gör fel val i livet. När man tänker efter har man haft vissa chanser hos killar, men vad i helvete stoppade mig?
Jag minns speciellt en (så hemskt att jag glömt hans namn...), en vän till en fd kompis pojkvän. Han var söt, snäll å så, men oerhört blyg och sa inte mycket. Vi gick på bio när "Ondskan" visades. Såklart lyckades min fd kompis nästla sig in så hon fick följa med... Inte mycket till dejt där inte. Sen körde vi hem henne, sen körde han hem mig, jag fick en lång kram och sen åkte han hem. Vi pratade på telefon ett tag, sen var han borta. Jag vet inte ens varför vi inte pratade eller sågs mer. Sen gick mobilen sönder och hans nummer var borta... Och det finns tillfällen då jag ångrar att jag inte bad om en andra dejt! För vem vet vad som skulle hänt...

To late now tho. Egentligen ska man inte älta sådant. Man sitter där man sitter pga sina val i livet. Sen kanske man inte är orsaken till sin olycka, men man själv får leva med den. Jag är inte olycklig. Men kommer jag någonsin bli så lycklig som under den del av barndomen man ändå inte minns?