Välkommen in!

"Dock blir detta en jobbig del i mitt liv... Jag tycker om dig."

Och så lämnar jag ämnet lika fort som jag tog upp det.
Tiden har gått så fort och jag mår bättre än på länge nu. Jag kan prata om Daz utan att det känns som om något äter upp mig inifrån. Och gråtit har jag inte gjort på länge heller. Jag behöver inte det. Jag känner en oerhörd lättnat över att jag slipper honom nu. Okej, visst har saker hänt som gör mig så frustrerad och arg, men jag kan hantera det bättre nu. Och när man känner sig övergiven, så finns det ändå människor där och det inser jag nu. Jag var aldrig ensam, jag släppte helt enkelt inte in någon. Det var min värld och ingen var välkommen.

Men nu så! Välkommen in till mig och dela med er av den goda världen ni lever i! Visa mig det goda livet, det lyckliga livet och jag ska lära. Kärlek och lycka ska fylla mig till bredden och jag ska bevisa för alla att jag klarar av det här! Jag ska se det positiva i livet och spy ut det negativa. Aldrig mer ska det få äta upp mig.