Cheers to Bullshitters

Nu är det fan kris.

Tänk att sitta och gilla någon så mycket att ingen annan duger. Hur dem än ser ut, hur dem än beter sig etc, så finns det ändå en annan man hellre vill ha.
Hur fan ska jag komma över det? Hur ska jag kunna släppa det och acceptera någon annan?
Jag är arg, såklart, arg över mina egna känslor och vad han gjort med mig.
Det är inte hans fel...
Men varför kan ingen gilla mig för? Vad är det för fel på mig?
Vad är det med mig som är så hemskt att ingen kille kan säga till mig hur bra jag ser ut eller att jag är en underbar person, mena det och verkligen vilja vara med just mig!
Det är så lätt för en person som ändå inte är intresserad att säga sådana saker.
Bullshit! Det är bara en massa bullshit!

Honey, it's so easy for you to say those things, 'cause you don't wanna be with me anyway.

Give me my life back... eller lite lycka iaf.

Inga uppgångar utan nedgångar?
Känslomässigt instabil.

Jag har haft ett långt tag då jag varit glad och känt att allt vänt till det bättre. Men jag vet, vill inte se, att till slut sitter jag i samma situation igen. Jag kan sitta och prata med någon eller tänka på något och så får jag en stor klump i bröstet och tårarna smyger sig ut. Livet ter sig hårdare och jobbigare igen. Jag är arg, ledsen, besviken, uppgiven och livsgnistan försvinner i ett nafs.

Säg inte till mig att rycka upp mig.
Säg inte att jag har dig som vän,
det hjälper mig inte nu.
Säg inte att det finns andra där ute.
Säg inte till mig att glömma,
för det kan jag inte.
Säg inte att jag styr över min lycka.
Säg inte att det blir bättre sen,
för jag klarar snart inte av att vänta.

Nej jag vill inte dö, men jag vill heller inte leva såhär. Jag kan inte styra över min lycka. Jag jobbar för den, men att gång på gång misslyckas, så orkar man snart inte mer.
Jag vill bort. Långt bort härifrån. Lämna all skit bakom mig, börja om. Men hur långt bort jag än flyr kommer minnen och tankar alltid finnas där, plåga mig...

Tandläkarskräck? Inte en chans, men får jag slippa?

Imorse ringde jag tandläkaren, behövde en akuttid pga värk i en tand/i tandköttet på ena sidan och en trasig tand som skavde mot kinden på andra sidan. Fick en tid direkt.

Jag åkte dit och dem tittade på det. Värken i tanden/tandköttet hörde åldern till, dvs visdomstanden. Jag får helt enkelt gå med det, men blir det värre får jag ringa tandläkaren igen. Tanden som gått sönder var det värre med. Den var tydligen rutten å skit, så dem drog dem ut. Smärtfritt (förutom bedövningen då). Hade tydligen världens skavsår i kinden också. :P

Blev även påmind av tandläkaren att sånt här händer om man inte besöker dem regelbundet. Men hur fan ska det gå till när man inte har ett jobb och Soc är hårda på regler? Jag hade gärna sett till att gå regelbundet om jag hade haft råd med det, för värk i käften är fan inte kul!

Nu ska det borstas tänder och proppas munnen full med smärtdödare! Förhoppningsvis får jag sova inatt...

Det enda jag har.

Det har snöat idag igen... Ett täcke som lyser upp när det är mörkt ute och ska göra tillvaron trevligare och ljusare för oss. Är ni som jag, gillar snön under Jul och Nyår och sen önskar den kunde försvinna.
Visst är det lätt att falla in på andra samtalsämnen när man egentligen inte vill prata eller tänka på hur livet ser ut för tillfället. När man varje dag tänker på något som man inte vill tänka på. När man längtar efter något man aldrig kan få. Då smyger sig hopplösheten på, man hamnar på botten och vilka får lida för det? Omgivningen. Dem som spenderar tid med en, dem som pratar med en, dem som umgås med en. Dem som står kvar även om man bett dem dra åt helvete. Dem förtjänar det inte.

Jag borde be honom sluta. Men det är det enda jag har. Den enda lilla bit i mitt liv som bevisar att någon tycker om mig, även om det aldrig blir mer än så. Jag tror det skadar mig mer än det gör nytta, men det är det enda jag har! Ensamheten blir inte större än såhär.

Jag vet att det inte hållt i längden, men det stör mig att jag faller för fel personer...