Give me my life back... eller lite lycka iaf.

Inga uppgångar utan nedgångar?
Känslomässigt instabil.

Jag har haft ett långt tag då jag varit glad och känt att allt vänt till det bättre. Men jag vet, vill inte se, att till slut sitter jag i samma situation igen. Jag kan sitta och prata med någon eller tänka på något och så får jag en stor klump i bröstet och tårarna smyger sig ut. Livet ter sig hårdare och jobbigare igen. Jag är arg, ledsen, besviken, uppgiven och livsgnistan försvinner i ett nafs.

Säg inte till mig att rycka upp mig.
Säg inte att jag har dig som vän,
det hjälper mig inte nu.
Säg inte att det finns andra där ute.
Säg inte till mig att glömma,
för det kan jag inte.
Säg inte att jag styr över min lycka.
Säg inte att det blir bättre sen,
för jag klarar snart inte av att vänta.

Nej jag vill inte dö, men jag vill heller inte leva såhär. Jag kan inte styra över min lycka. Jag jobbar för den, men att gång på gång misslyckas, så orkar man snart inte mer.
Jag vill bort. Långt bort härifrån. Lämna all skit bakom mig, börja om. Men hur långt bort jag än flyr kommer minnen och tankar alltid finnas där, plåga mig...