Ibland vill man helt enkelt inte prata om saker. Speciellt inte när man vet att folk inte förstår ändå.
När en person får allt serverat på ett silverfat så kan dem aldrig förstå någon som kämpar med nästan allt. Och detta kan leda till att man hamnar utanför. När alla andra har det bra och man själv har det dåligt så verkar det som om dem inte vill umgås med en.
Vad hände med vänskap? Vad hände med sammanhållning och samhörighet?
Är det så att vi människor inte umgås med dem som har det sämre och mår sämre än oss för att vi anser att vi blir nerdragna i skiten vi med?
Stanna upp, se dig omkring och tänk efter en stund.
Vad som visas i människors ansikten, i deras beteende, är inte alltid vad som finns inom dem. Stor sorg, saknad, ensamhet och total uppgivenhet kan tynga även den lyckligaste människan. Kanske din närmsta vän eller släkting.
Man väljer inte alltid sin framtid och sitt öde. Ibland väljer andra saker den åt dig.
