Släktträff? Nja...

Hmm, en släktträff med Asles (vår döda biologiska farfar) barn, barnbarn och barnbarnsbarn nästa år. Skulle jag vara intresserad av det?
Hon som föreslog detta (till min syster) är en kusin som inte ens sa nåt till mig sist vi träffades. Jag har andra kusiner på facebook som inte heller säger nåt till mig.
Och vill jag ens träffa ett stort gäng kvinnor som har barn, föredrar att sitta och dricka vin, skvallra och gnälla om hur jobbigt det är med barn? Ett stort gäng kacklande hönor i hönshuset. Dem som känner mig vet att jag inte är sån. Och jag kommer bara känna mig tom, ensam och utstött där ändå.
Ingen pojkvän, inga barn, inte mycket att prata om. Sen gillar jag inte folksamlingar även om det är släkten. Men kommer jag inte kommer det säkert att skvallras om det och hur ska jag kunna lita på att någon inte berättar om saker som hänt mig? Jag vill inte att dem ska veta nåt. Vill de veta nåt får de fråga och inte ens det gör dem.
Jag kommer nog inte gå.