Varför?

Varför gör jag såhär?

Blir det någonsin annorlunda?

Jag borde sluta nu.
Ändra kurs.
För mitt liv kan inte fortsätta vara såhär tomt och meningslöst.

Jag vill inte höra:
"Det blir bättre sen."
"Det ordnar sig."

Jag vill att det BLIR BÄTTRE och att det ORDNAR SIG.
Jag vill inte höra tomma ord längre.

Man märker vem som är en riktig vän när det verkligen gäller

Sitter och funderar på hur lätt människor säger att dem är ens vänner, hur mycket man kan lita på dem och att dem alltid säger sitt rakt ut och inte lindar in orden.
Hur snabbt en människa kan ändras och plötsligt hugga en i ryggen utan en egentlig bra anledning. Om en människa vill att man ska lära känna den, lita på den och lyssna på den, borde denna personen inte göra detsamma? Lära känna mig, lita på mig och lyssna på mig?
Tydligen inte.

Jag blev nyligen sviken av en person som jag kallat "vän". En, tills nyligen, underbar person som man haft kul med och berättat mycket för. En person jag började lita på ganska mycket. För jag har svårt att lita på människor efter många svek genom åren. Jag trodde hon visste... men fel hade jag.

När man mår dåligt (syftar mest på mig själv, vet inte hur andra känner det), så vill jag inte höra att andra faktiskt också mår dåligt. Just då är det bara jag mot världen. Men efter en litet inlägg på FB som var lite negativt för jag mådde inte så bra, var detta det enda jag fick höra från henne och en till. Jag sa till dem att jag vet att andra mår dåligt, att ingen kan veta hur den andre mår och om det alltid ska låta sådär när jag skriver ett mindre positivt inlägg så kan dem sluta kommentera.

Det tog någon vecka utan att dem kommenterat nåt då jag får ett privat meddelande från denna personen. Hon undrade om det varit bra nu när dem inte kommenterat nåt alls.
Jag kunde inte förstå hur barnsligt det var, av en 50+ att bete sig så.
Jag försökte förklara hur jag känner det när jag inte mår bra och vad jag inte vill höra då. Men då ville jag tydligen inte ta till mig att andra mår dåligt och detta tjat bara var ett tecken på att dem ville hjälpa till. Men jag ska lyssna, lära känna och lita på andra, men detsamma gällde inte henne. För hon har inte lyssnat på mig och inte lärt känna mig heller.
Jag försökte ordna upp det, men hon vägrade.

Detta ledde till att hon ansåg att vi inte kunde vara vänner längre, för jag hade inte lyssnat, lärt känna eller litat på henne.
Även om sveket kändes tungt ett tag så poppade tanken upp i huvudet att en riktig, äkta, vän inte skulle göra såhär. En riktig vän skulle vänta tills stormen drog över och sen prata med mig igen. Som mina riktiga vänner gör. Mina riktiga vänner känner mig, för dem har lyssnat på mig och vet hur jag är.

Jag är inte ond. Men när jag mår riktigt dåligt kommer min dåliga sida fram. Jag är inte stolt av mig och ber folk om ursäkt när jag betett mig illa. Och mina riktiga vänner har alltid stått kvar.

Kärlek till riktiga vänner! <3 <3 <3
Alla andra kan dra!